Kvinnor på FRA under andra världs­kriget

FRA bildades som självständig myndighet 1942 genom att man avskilde de delar inom försvars­staben som arbetat med signal­spaning, främst Försvars­stabens krypto­avdelning, till att bli en egen myndighet. Då FRA bildades bestod personalen den 27 juli 1942 av totalt 287 civil­anställda. Av dessa var 193 kvinnor och 94 män, vilket ger en andel kvinnor på 67 procent. Utöver den civil­anställda personalen var 113 man militär personal kommenderad till FRA. Räknar man in även dessa i jämförelsen blir andelen kvinnor på FRA 48 procent.

De kvinnor som anställdes till biträdestjänster på FRA vid denna tid var unga. Många var i 20-årsåldern, och en del så unga som 16 år. 1945 var medelåldern 24 år för den kvinnliga personalen och 30 år för den manliga. Idag är medelåldern för kvinnor på FRA 47 år och för män 46 år.

Kvinnors arbetsuppgifter

De flesta kvinnor som arbetade på FRA vid denna tid hade maskinskrivningsuppgifter eller arbetade med rutinmässigt statistikarbete eller olika typer av sammanställningar. Bland de vanliga titlarna fanns ”Skrivbiträde”, ”Kontorsbiträde” eller ”Kontorist”. Detta var ingenting specifikt för FRA. Maskinskrivning var en utpräglat kvinnlig arbetsuppgift på den här tiden.

En arbetsgrupp på FRA vid denna tid bestod oftast av mellan tre och tio personer. Det fanns grupper som hade en eller ett par män i ledande eller mer tekniskt inriktade roller, medan majoriteten av personalen var kvinnor. Det var även vanligt att det inom mansdominerade områden fanns ett par kvinnor i varje grupp som arbetade med utskrifter och sammanställningar.

Kryptoforcering

När det gällde forcering av krypton leddes oftast forceringsgrupperna av manliga matematiker, men dessutom behövdes ett antal ”forceringsbiträden” för mer rutinmässiga statistikuppgifter och tålmodigt arbete med att forcera telegram krypterade i redan kända system. Dessa forceringsbiträden var i allmänhet kvinnor.

Telefonispaning

Inom radiospaningen kan trafiken delas upp i telegrafi, som sänds med morsekod, och telefoni, som är talad radiotrafik (telefoni i detta sammanhang avser radiotelefoni och inte vanlig telefontrafik). Telegrafi ansågs vara en manlig arbetsuppgift, och telegrafister var nästan alltid män. Spaning mot radiotelefoni däremot ansågs vara en kvinnlig arbetsuppgift. I de första dokumenten om detta på FRA talas om att man ska använda ”språkkunniga kvinnliga befattningshavare” och beteckningen ”telefonispanerskor” används allmänt. Ett arbetslag med kvinnor leddes emellertid oftast av en manlig telegrafist.

Maskinradio

Spaning mot maskinradio (olika typer av teleprintertrafik och automatiska morsesändningar) resulterade i stora mängder remsor med text eller morsetecken. Dessa remsor behövde skrivas ut, och det sköttes av kvinnliga befattningshavare. Vid utskriften hade man en apparat som kallades remsdrivare som styrdes med foten och matade fram remsorna så att man hade händerna fria för maskinskrivning.

G-skrivartrafiken

Under kriget hade Försvarsstabens kryptoavdelning lyckats forcera kryptot på tysk telegramtrafik som gick på tråd genom Sverige. Av de som arbetade med denna trafik var en stor andel kvinnor. Inledningsvis forcerades materialet för hand. Efter att dagens nycklar forcerats tog det tre veckors arbete för sju ”flickor” att forcera en dags material. Såsmåningom automatiserades arbetet med speciella apparater för detta, som i folkmun på FRA kom att kallas appar (då en förkortning för apparat).

Arbetet med den tyska G-skrivartrafiken kunde delas in i sju steg: mottagning, nyckelforcering, dechiffrering, putsning, utskrift, distribution och sammanställning. Mottagningen sköttes av ingenjörsutbildade tekniker, uteslutande män, varefter remsorna med kryptotext klistrades på blanketter av ett antal flickor. Därefter tog nyckelforcörerna vid, normalt sexton stycken manliga kryptologer, som varje dag forcerade den dagliga nyckeln.

När nycklarna forcerats kunde de ställas in på apparna, som sköttes av skifttjänstgörande kvinnlig personal, som mest 75 kvinnor. Arbetsuppgiften här var att skriva in kryptotexten från de uppklistrade arken på tangentborden på de teleprintrar som var anslutna till apparna. Tecknen gick sedan genom appen för dekryptering och ut på fjärrskrivaren kom remsor med klartext.

Även de resulterande klartextremsorna behövde klistras upp. Remsklistring skedde alltså i två av arbetsstegen, både för krypterad text och klartext, och de flickor som arbetade med remsklistringen kallades klisterprinsessor. Enstaka yngre män förekom också som klistrare, som helt logiskt kallades klisterprinsar. Sedan kom putsning, där språkkunnig personal, blandat kvinnor och män, rättade fel, förtydligade förkortningar och redigerade texten för utskrift. Därefter kom utskrift på blanketter, som sköttes av skifttjänstgörande flickor. Totalt arbetade som mest 175 personer med den tyska G-skrivartrafiken, varav mer än hälften var kvinnor.

Kvinnor som chefer

En del kvinnor som arbetade på FRA hade akademisk utbildning, och arbetade som gruppchefer eller med mer kvalificerade arbetsuppgifter. Av 34 personer med akademisk utbildning på FRA 1942 var 11 kvinnor. Andelen kvinnor bland akademiker på FRA var högre än i samhället i stort (26 procent av akademikerna på FRA var kvinnor, att jämföra med 20 procent kvinnor bland akademiker i allmänhet vid denna tid).

Redan från FRA:s tillkomst 1942 förekom kvinnliga gruppchefer. En av dem var filosofie doktor Frida Palmér, en av Sveriges första kvinnliga astronomer. Hon var FRA:s högst betalda kvinna. Det går att hitta ett tiotal kvinnliga gruppchefer på FRA under krigsåren. Några högre befattningar än gruppchefer går inte att konstatera för kvinnor under krigsåren eller åren närmast därefter.

Vidareutbildning av kvinnor

En hel del internutbildning genomfördes på FRA. En del av denna gick ut på att utbilda kvinnor i tidigare företrädesvis manliga sysslor som mottagning av maskinradio, telegrafispaning och kryptoforcering. Det finns inga uttalade jämställdhetsmotiv bakom detta att finna i dokumenten, men oavsett motiven kan man se att det ledde till att det så småningom blev fler kvinnor som tjänstgjorde inom de tidigare mansdominerade fälten.

Hur rekryterades kvinnor till FRA?

På Försvarsstabens kryptoavdelning hade man rekryterat släktingar till officerare på Försvarsstaben eller UD-personal. Av säkerhetsskäl ville man gärna anställa de som hade anknytning till redan betrodda människor. Det ledde till att det bland kvinnorna på det tidiga FRA fanns många adliga eller kända namn. Man ser till exempel Klingspor, Hård af Segerstad, Lewenhaupt, Mörner, Boheman och Cavalli-Björkman bland de kvinnliga efternamnen.

Under 1938 hade Försvarsstaben genomfört en chifferkurs för kvinnliga studenter i Uppsala, och dessa kunde efter krigsutbrottet tjänstgöra som lottor. Försvarsstaben vände sig även till olika arbetsförmedlingar och skolor, till exempel Bar Lock-institutet som var en vanlig utbildning för kvinnlig kontorspersonal på den tiden, och bad dem hänvisa kvinnor till Försvarsstaben.

Man annonserade även efter arbetskraft, men i de fallen dolde sig FRA bakom olika signaturer av sekretesskäl. Det var vanligt på den tiden att platsannonser bara hade en signatur, till exempel Framtid14, och ingen annan information om arbetsgivaren. Det kan te sig konstigt idag att man skulle söka ett arbete där man inte visste för vem man skulle arbeta, men det var helt normalt om man tittar i platsannonser från 1940-talet.

Personalomsättning och sjukfrånvaro

Många av de kvinnor som arbetade på FRA under andra världskriget vittnar om entusiasmen och arbetsglädjen som fanns under krigsåren och att man ofta hade roligt på arbetet. Eva Löfvenmark, en av de kvinnor som var med då säger exempelvis: ”Denna fantastiska känsla av att man var med och gjorde nytta. Inte brydde man sig om att man arbetade på övertid, det var ingen som tänkte på att vi arbetade övertid. Det var självklart, så länge det förväntades att man gjorde någonting, så gjorde man det. Det var ju roligt!”

Trots dessa vittnesmål var personalomsättning och sjukfrånvaro anmärkningsvärt höga under krigsåren. Detta gällde både för kvinnor och för män, men var särskilt markant för kvinnlig personal. 50 procent av kvinnorna på FRA slutade sin anställning under 1943, och ersattes genom nyrekryteringar. Bland männen slutade 33 procent, vilket även det är anmärkningsvärt högt. Man kan ju göra reflektionen att för en hemlig verksamhet måste detta vara ett minst sagt oönskat förhållande.

Redan på den tiden ville man komma till rätta med den höga personalomsättningen. Man försökte identifiera skälen till att folk slutade. FRA betalade jämförelsevis bra, men arbetet var ofta enformigt, många arbetade skift och det fanns dåliga utvecklingsmöjligheter. Dessutom ansågs anställningarna osäkra eftersom verksamheten förväntades minskas ner så snart kriget tagit slut.

Flytten till Lovön var även en orsak till att många slutade. Den största delen av personalen bodde i stadens centrala delar, och Lovön ansågs långt bort på den tiden.

En annan orsak till att kvinnor slutade var att en stor del av den kvinnliga biträdespersonalen var i giftasåldern, och på den tiden slutade kvinnor ofta att arbeta när man gifte sig. De kvinnor som fortsatte att arbeta på FRA efter att de fått barn var i de flesta fall tvungna att skaffa hembiträde för att ta hand om barn och hem. Barnormsorg enligt dagens modell var inte utbyggd och verkar inte ha varit ett alternativ.

Under 50-talet var personalomsättningen betydligt lägre, runt 10 procent, vilket ligger nära dagens nivå.

Kvinnor på FRA förr och nu

När FRA bildades år 1942 var ungefär två tredjedelar av anstaltens civilanställda personal kvinnor. Idag är andelen kvinnor på FRA en fjärdedel. Vad är det som ligger bakom denna utveckling? Det finns flera troliga orsaker som sannolikt har samverkat.

Under krigsåren var många män inkallade eller förutsattes bli inkallade. Det fanns därför en strävan att använda kvinnor i de krigsviktiga befattningar där det lämpade sig. Man kan se att signalspanings­organisationerna i Storbritannien, Tyskland och USA även de hade ett stort inslag av kvinnor under andra världskriget. Det låg i tidsandan att kvinnlig personal var ett självklart inslag i militära stabs- och sambandsbefattningar och liknande. Efter kriget har det skett en återgång och en förskjutning av andelen anställda från kvinnor till män, särskilt som signalspaning har en prägel av militär eller säkerhetsrelaterad verksamhet, som gärna tenderar att ses som ett manligt område.

Signalspaning är en tekniktung verksamhet, idag liksom på 40-talet. Teknikinslaget har dock ökat med åren, och kommit att fokusera på datautveckling av olika slag. Eftersom datautveckling är ett mansdominerat arbetsområde har detta medfört att andelen män på FRA ökat genom åren.

40-talets teknik krävde en stor mängd biträden som skrev ut och efterbehandlade resultatet. Dessa uppgifter sköttes till stor del av kvinnor. Den ökade automatiseringen och datoriseringen har gjort att många av dessa uppgifter försvunnit.

FRA har ökad jämställdhet som mål. Idag strävar FRA efter att öka andelen kvinnor bland medarbetarna.