FRA:s lokaler under andra världs­kriget

Verksamheten vid Försvarsstabens kryptoavdelning kom att utökas kraftigt i och med andra väldskrigets utbrott. Detalj IV, som ansvarade för forcering av utländsk krypterad radiotrafik, var vid krigsutbrottet ett dussin personer. Vid krigets slut omfattade verksamheten, som i juni 1942 ombildats till den självständiga myndigheten FRA, över 500 personer. Den dramatiska utökningen medförde ett starkt behov av lokaler till den snabbt växande verksamheten. Under andra världskriget var det viktigt att snabbt få tillgång till utrymmen där man kunde arbeta och verka, därför fick man ta vad som fanns tillgängligt. Först från hösten 1943 kunde man flytta in i lokaler på Lovön som var specifikt byggda för verksamhetens behov. De flesta av de tillfälliga lokaler som användes fram till dess var belägna på Östermalm eller på Lidingö.

I början höll man till i ”Grå huset”, generalstabsbyggnaden på Östermalmsgatan. När verksamheten inte fick plats i Grå huset fick man först under våren 1939 tillfälliga lokaler på Lützengatan 7. Bo-namnen hade då inte börjat användas, så de lokalerna fick aldrig något namn, även om man i efterhand kan kalla det som det första ”boet”. Lützengatan lämnades dock under hösten 1939. Vid krigsutbrottet flyttade man in i Försvarshögskolans lokaler i Grå huset. Dessa blev dock också snabbt för trånga och man behövde ytterligare lokaler.

Karlbo

På hösten 1939 kom det så en möjlighet att få lokaler på Karlaplan 4, en byggnad i dåligt skick som var planerad att rivas. Ursprungligen disponerade Försvarsstaben fyra lägenheter i huset. Namnet Karlbo förefaller ha börjat användas först efter att man etablerat Krybo (se nedan), när bo-ändelsen kommit i bruk.

Från början bedrevs radiomottagning och kryptoforcering på Karlapan 4. Radioantenner riggades upp på taket, men ganska snart märkte man att det fanns för många störningskällor i staden för att bedriva effektiv radiospaning. Dåtidens elektriska utrusning var dåligt avstörd och spårvagnar orsakade starka störningar.

När man hade etablerat Krybo och Rabo flyttade mycket av den radiorelaterade verksamheten till Lidingö, men en del annan verksamhet fanns kvar på Karlbo. Det gällde bland annat forceringen av fransk, brittisk och amerikansk diplomatisk trafik.

Den stora verksamheten på Karlbo kom dock att bli den tyska G-skrivartrafiken. När operationen stod på sin höjdpunkt, våren 1943, sysselsatte den 175 personer, varav mer än hälften var kvinnor. Totalt var det mellan 200 och 250 personer som hade sin arbetsplats på Karlbo under dess mest aktiva tid. En stor del av dessa arbetade dock skift, så alla befann sig inte på Karlbo samtidigt.

De ursprungliga fyra lägenheterna räckte inte långt och lokalerna blev snart för trånga för den starkt expanderande verksamheten. Det var dessutom olämpligt att bedriva en hemlig verksamhet i ett vanligt hyreshus med andra hyresgäster. En verksamhet som dessutom orsakade starkt buller dygnet runt av dussintals teleprintrar. I olika steg kunde man evakuera övriga hyresgäster så att man fick tillgång till hela gathuset, och senare fick man även överta gårdshuset, som kom att kallas Gårdbo.

Husen var ”ruffiga” enligt personalen som arbetade där. Golven lutade på sina håll, dörrar gick ibland inte att stänga. Kakelugnarna var utbrända och lokalerna var svåra att värma upp på vintrarna. En del arbetslokaler dömdes ut av yrkesinspektionen på grund av fukt och kyla. Det ledde till att man begärde och fick tillstånd till elektrisk uppvärmning av vissa rum, något som annars var förbjudet under krigsåren.

Då som nu var det en stor del av personalen som cyklade till arbetet. Mängden cyklar som parkerades utanför Karlaplan 4 uppmärksammades av partrullerande polismän och för att få ordning på cykelparkeringen begärde Försvarsstaben att Stockholms Stad skulle sätta upp cykelställ utanför. Detta ordandes av Gatukontoret, som monterade ett ställ för 25 cyklar utanför.

Under 1943 började tyskarna misstänka att Sverige kunde läsa G-skrivarens trafik, och de var även medvetna om att det fanns svagheter i G-skrivarens kryptering. De vidtog därför ett antal motåtgärder som mot hösten av 1943 gjorde att FRA inte längre kunde forcera trafiken. Det ledde till att personalen som arbetade med G-skrivartrafiken minskade, men man fortsatte ändå bearbetningen av gammalt material som inte hunnits med en bra bit in på 1944.

Annars minskade verksamheten på Karlbo stadigt efter flytten till Lovön 1943. I maj 1944 fanns det kvar 27 civilanställda som hade sin arbetsplats på Karlbo. FRA lämnade slutgiltigt lokalerna på Karlaplan 4 i oktober 1945.

Krybo

Även lokalerna på Karlaplan 4 blev snart trånga och dessutom var det problem med att bedriva radiospaning inne i staden. Spårvagnar, trådbussar och annan elektrisk utrustning störde radiomottagningen. Därför började man se sig om efter ytterligare lokaler, nära staden men på avstånd från spårvagnar och andra störningskällor.

Paul U Bergström, grundaren till varuhuset PUB, hade byggt sig en stor villa, Paulsro, på Bosön på norra Lidingö. Efter Bergströms död hade Riksidrottsförbundet köpt villan från dödsboet. Avsikten var att Idrottsinstitutet skulle bedriva kursverksamhet, och det fanns möjligheter till att inkvartera och utspisa personal på platsen. Detta var en idealisk anläggning för Försvarsstabens behov, eftersom man behövde en plats med möjligheter att förlägga och utspisa ett hundratal personer. Försvarsstaben hyrde sålunda hela anläggningen med arbetslokaler och förläggning till sin personal.

Anläggningen på Bosön kom av Försvarsstaben att kallas Krybo, en förkortning av Kryptoavdelningen på Bosön. Detta gav sedan upphov till bruket att alla FRA-anläggningar har namn som slutar på –bo (med ett undantag, som vi snart ska se). Hit flyttade man radiomottagning och kryptoforcering, främst av sovjetisk trafik.

Enligt den tidens beredskapsbestämmelser var personalen på Försvarsstaben/FRA inkvarterade på arbetsplatsen. Det var alltså ett slags internat, där personalen arbetade, åt och sov på samma plats.

Krybo låg cirka tre kilometer från Kyrkviken, där Norra Lidingöbanan på den tiden hade sin ändhållplats. Normalt fick personalen promenera till Kyrkviken och ta tåget där om man behövde komma till eller från Krybo till Stockholm. Försvarsstaben hade bilar som gick Krybo-Kyrkviken-Rabo-Kyrkviken-Stockholm. Dessa var främst till för transport av rapporter, dokument och materiel samt personal i tjänsteärenden. Det fanns begränsade möjligheter för personal på privata ärenden att om det fanns plats följa med bilen till hållplatsen vid Kyrkviken, eller till Stockholm.

Rabo

Trots att man fått nya utrymmen i och med Krybo fanns det ett behov av ytterligare lokaler för den starkt expanderande verksamheten. Därför hyrde man i mars 1940 en anläggning till på Lidingö, den här gången en fastighet på Elfviks udde (på den tiden ofta stavat Älvvik eller Elvvik). Den kom att kallas Rabo.

På Rabo bedrevs radiospaning och kryptoforcering, mestadels mot sovjetisk, tysk och brittisk radiotrafik. Ett trettiotal personer arbetade på Rabo och var förlagda i närheten.

Liksom för Krybo-personalen fanns det begränsade möjligheter att följa med bilen till Kyrkviken eller Stockholm. Annars fick man förlita sig på cykel eller den reguljära bussen, som emellertid bara gick sju turer om dagen mellan Elfvik och Kyrkviken. Det var sex kilometer från Rabo till Kyrkviken, och alltså en rejäl promenad.

Arbetsgruppernas placering på de olika bona var flexibel. Det hände ofta att grupper flyttades mellan Krybo, Rabo och Karlbo. Man hade även förmågan att snabbt anpassa sig till krigshändelser, exempelvis fick Krybo överta Rabos ordinarie uppgifter under den tyska invasionen av Norge, så att Rabo kunde koncentrera sig helt på utvecklingen i Norge, huvudsakligen tyska flygvapnets verksamhet.

Petsamo

Snart behövde man ytterligare lokaler till förläggning av personalen. Petsamo var en fastighet i närheten av Fiskarudden, inte långt från Rabo. Petsamo var den enda FRA-anläggning som hade ett namn som inte slutade på –bo. Namnet Petsamo kommer sannolikt indirekt av namnet Fiskarudden. Fiskarhalvön i dåvarande norra Finland ligger i närheten av staden Petsamo, som då var aktuell i och med Finska vinterkriget. Petsamo låg ett par hundra meter från Matbo och Rabo.

Petsamo användes först som förläggning men snart kom man där att inleda försök med inhämtning av maskinradiotrafik.

Maskinradiotrafik som inhämtades kunde vara antingen snabbmorse, hellskrivare (fjärrskrivare) eller teleprintertrafik. Vad gällde snabbmorse tog man emot trafiken med radiomottagare som var kopplade till radiografer, en apparat som skrev ner den mottagna trafiken i form av morsetecken på en remsa. Hellskrivare och teleprintrar gav ifrån sig vanliga skrivtecken på remsor.

Mottagningen sköttes inledningsvis av värnpliktig personal under ledning av civilanställda tekniska experter. Utskriften av remsorna sköttes av civilanställd kvinnlig personal. Man gjorde även försök med att använda kvinnlig personal till mottagningen istället för värnpliktiga. Detta var något av en innovation, eftersom mera tekniska uppgifter på den tiden ansågs mer lämpliga för män. Försöken med utbildning i maskinradiospaning för den kvinnliga utskriftspersonalen visade sig fungera bra, och fler och fler kvinnliga ”radioexpeditörer” utbildades. Verksamheten bedrevs i skiftgång dygnet runt. Hela maskinradiospaningen på Petsamo med tekniker och chefer omfattade ungefär trettio personer.

Maskinradiospaningen resulterade i enorma mängder remsor, som efter utskrift måste förstöras eftersom det rörde sig om hemligt material. Förstöringen skedde till en början genom att man brände remsorna i kakelugnar och öppna spisar, men det ledde till flera brandtillbud med soteld och vid ett tillfälle bakslag i kakelugnen varvid remshögar på golvet antändes. Senare skaffade man en press och pressade ihop remsorna till ”kakor” som sedan brändes i värmepannan.

Matbo

Från sommaren 1941 tog man även huvudbyggnaden på Elfviks gård i anspråk. Den kallades Matbo och användes som matservering, men även till arbetslokaler. Totalt var det som mest 60 – 80 personer som tjänstgjorde på komplexet Rabo, Petsamo och Matbo.

En fördel när man installerat sig även på Matbo var att man kunde samla förläggningen för den kvinnliga personalen på Rabo och Petsamo till övre våningen på Matbo. Övervåningen fick inte fick beträdas av manlig personal efter klockan 22.00.

Morgon middag och kväll promenerade eller cyklade personalen från Petsamo och Rabo till Matbo. Det var bara några hundra meter emellan de olika byggnaderna. Tiden för promenad mellan arbetsplatsen och Matbo räknades som arbetstid.

Utbo

För utbildning av värnpliktiga som skulle tjänstgöra på Kryptoavdelningen eller på signalspaningsförband använde man villan Marielund i närheten av Krybo. I Utbo ingick även den närbelägna Sjövillan. Där utbildades värnpliktiga som placerats på Kryptoavdelningen/FRA innan de placerades för tjänstgöring på någon av de andra stationerna.

Normalt fanns det sextio värnpliktiga på Kryptoavdelningen/FRA, men de ryckte in i omgångar. Innan eleverna kom till Utbo hade de redan genomgått allmänmilitär utbildning under tio veckor. Därefter vidtog femton veckors utbildning i radiospaning. Utbildning i spaning för de värnpliktiga var inriktad mot tysk, sovjetisk och engelsk radiotrafik.

Utbo var den FRA-anläggning på Lidingö som fanns kvar längst. Det dröjde till 1944 innan verksamheten på Utbo flyttades till anläggningen på Lovön.

Lebo

Det blev under 1942 allt trängre på Karlbo, och i december 1942 flyttade man ledningen för FRA och viss bearbetning till Lebo, som låg på Strandvägen 57.

Besök

Verksamheten inom signalspaningen var mycket uppskattad av mottagarna, och organisationen var då som nu intressant att besöka för högre dignitärer.

Den 20 oktober 1942 besöker kronprins Gustaf Adolf (farfar till kung Carl XVI Gustaf) FRA. Besöket omfattar Karlbo, Krybo, Rabo, Matbo och Petsamo. I besöket ingår en demonstration av de olika gruppernas arbete.

Socialt liv

På Krybo och Rabo var personalen inkvarterad på eller i närheten av arbetsplatsen, och utspisades även där. Karlbo var mer som en vanlig arbetsplats där personalen bodde hemma.

Det var många unga människor som på anläggningarna på Lidingö befann sig på internat tillsammans. Det var opraktiskt att ta sig någon annanstans, och mycket av fritiden tillbringades tillsammans på Krybo och Rabo. Det uppstod olika typer av sociala aktiviteter, både festliga och lite mer uppbyggliga. Skidturer med efterföljande pjäxdans, promenader, orientering och kräftskivor. Vid ett tillfälle efter en kräftskiva lär en person ha blivit något överförfriskad och mått illa i den berömda fontänen från hotell Grand Royal på gårdsplanen på Krybo. Det ordnades även på privata initiativ konversationskvällar i olika språk, cirklar kring musikaliska teman och diskussion av konst och litteratur. Man hade även högläsningskvällar ur exempelvis Falstaff Fakir.

Semestern kunde det ibland vara knappt bevänt med, särskilt under sommaren. Sommaren 1943 gick direktiv ut på FRA att ”Med hänsyn till arbetets behöriga gång är det omöjligt att bereda samtliga befattningshavare semester under instundande sommar. Det blir därför nödvändigt att tillse, att befattningshavare tillkommande semester uttages jämväl under andra tider av året än sommaren.”. Liknande direktiv går ut sommaren 1944.

Spaningsstationer

För att ta in de radiosignaler man arbetade med behövdes spaningsstationer runt om i landet, oftast vid kuster eller gränser. Inledningsvis var dessa tillfälliga och kallades detachement. Senare kom de att bli fasta och kallas stationer.

I norr fanns en station i Morjärv med uppgifter mot den sovjetiska ishavsflottan. Denna station kallades Nordbo och kom senare att flyttas till Öjebyn utanför Piteå. På Gotland hade man flera stationer. Spaningen där riktades mot norra Östersjön, Baltikum och Polen.

I Karlskrona fanns en station som hade mål framför allt i södra Östersjön. Ett detachement fanns i Strömstad med uppgift att spana mot de tyska styrkorna i Norge, men det lades ner 1945. En station fanns även från 1942 i Malmö med uppgift att spana mot det tyska luftförsvaret och marinen. Den kallades Öbo.

Lovön

Lokalerna som användes av FRA i Stockholmsområdet under första halvan av andra världskriget var hastigt tillkomna, utspridda och inte särskilt lämpade för arbetet. Man ville gärna ha egna, samlade lokaler, och det behövde vara på en plats som låg avskild men ändå nära Stockholm och med goda radioförhållanden. Lovön uppfyllde dessa krav, och det var här FRA:s nya lokaler kom att byggas. De började planeras våren 1942 och stod inflyttningsklara under hösten 1943. Här ligger FRA:s huvudkontor än idag.