G-skrivaren och Arne Beurling

Under andra världskriget lyckades Försvarsstaben/FRA forcera krypteringen på tysk telegramtrafik som gick genom Sverige. Trafiken var krypterad med den så kallade G-skrivaren. De forcerade telegrammen blev en viktig underrättelsekälla för Sverige. Det var svensk signalspanings viktigaste framgång under andra världskriget. Arbetet med att forcera kryptot leddes av Arne Beurling.

Forceringen av den tyska G-skrivartrafiken under andra världskriget skildras då och då i olika populärvetenskapliga artiklar. Ofta bygger dessa artiklar på andra- eller tredjehandskällor, och kan vara starkt förenklade. Det framstår ofta som om Arne Beurling dök upp, löste allt ensam på två veckor och sedan kunde Sverige läsa allt tyskarna hade för sig. Lite mer komplicerat var det, och vi ska försöka beskriva hela operationen här.

Redan under 1930-talet hade man inom försvaret utbildat lämpliga värnpliktiga i kryptoforcering och genomfört olika övningar och spel för att snabbt kunna utöka verksamheten vid krig. Detta visade sig förtänksamt när kriget bröt ut. Detalj IV på Försvarsstabens Kryptoavdelning som var ansvariga för forcering av utländska krypton omfattade vid krigsutbrottet 1939 ett dussintal personer, men tack vare förberedelserna kunde den expandera snabbt. Man arbetade med diplomatisk och militär trafik från många länder, främst Tyskland, Sovjetunionen, Frankrike och Storbritannien, och löste krypton från flera länder.

När verksamheten ombildades till den självständiga myndigheten FRA 1942 hade den vuxit till 400 personer. Man kan alltså säga att när det gällde signalspaning och kryptoforcering var Sverige med tanke på de knappa resurserna till försvaret på 30-talet åtminstone hyggligt väl förberett, och svensk signalspaning lyckades med ett antal bedrifter som på ett påtagligt sätt bidrog till Sveriges säkerhet och integritet. Forceringen av G-skrivaren var den främsta av dessa framgångar.

När Tyskland efter invasionen av Norge våren 1940 begärt och fått tillstånd att använda telegrafkablar genom Sverige började Försvarsstaben i samarbete med Televerket tappa av trafiken. Den krypterades med den så kallade G-skrivaren. Tillverkarnamnet för maskinen var Siemens und Halske T52. Den kallades även "Geheimschreiber" av de tyska operatörerna, vilket kom att bli G-skrivare för svenskarna. Trafiken sändes i flera olika kanaler, varvid trafik åt olika håll skickades på olika kanaler. Det gällde att fasa in rätt trafik med rätt svarskanal. Detta sköttes av tekniker från televerket, och den inhämtade trafiken klistrades på remsor av unga kvinnliga medarbetare. Inledningsvis arbetade ett tjugotal personer med detta på Karlaplan 4. 

Uppgiften att analysera den krypterade trafiken gick till Arne Beurling, en av de värnpliktiga som utbildats i kryptoforcering på 30-talet. När kriget började anmälde han sig för tjänstgöring. Han arbetade inledningsvis med flera olika Sovjetiska krypton.

Beurling fick med sig materialet från inhämtningen av G-skrivartrafiken i form av remsor uppklistrade på pappersark ut till Rabo, en av FRA:s dåvarande anläggningar på Lidingö, där han satte igång att analysera materialet. Beurling gjorde där den avgörande och dominerande intellektuella bragden att lista ut hur kryptot fungerade, och han gjorde huvuddelen av arbetet på två veckor. Han biträddes i delar av arbetet av matematikerna Hans Rudberg och Bertil Nyman. Totalt sett var inhämtningen och lösandet av G-skrivarens krypto en operation som krävde insatser av många olika människor med olika kompetenser. Beurlings arbete var en fantastisk prestation, och han förtjänar att hyllas, men ensam var han inte.

Läs mer om detta under rubriken "Hur gjorde Arne Beurling för att forcera G-skrivaren?"

Appar

Även om man löst hur kryptot fungerade var det inte bara att börja läsa klartexter. Att löpande forcera material i ett komplicerat krypto för hand är en mycket tidsödande process. Först måste nyckeln lösas, vilket gjordes varje dag av en grupp matematiker. Därefter skedde det rutinmässiga arbetet med att forcera kryptotexterna på stora pappersark, så kallade lakan, vilket i allmänhet sköttes av unga kvinnor. I början tog det tre veckor för sju "flickor" att forcera en dags material. Det innebar att det var svårt att utnyttja materialet för underrättelsesyften, eftersom det ofta kunde vara inaktuellt när man väl fått fram klartexterna.

Det blev nödvändigt att automatisera verksamheten för att få fram klartexterna tillräckligt snabbt. Man engagerade en ingenjör, Vigo Lindstein, från LM Ericsson, och han utvecklade tillsammans med Arne Beurling en apparat för att maskinellt forcera kryptot, en sorts baklängeskonstruktion till G-skrivaren. I detta läge hade ingen i Sverige sett hur en G-skrivare såg ut, men man visste hur den fungerade rent matematiskt. Forcerings­apparaterna, som kallades "appar" tillverkades under stor sekretess av Svenska Kassaregisteraktiebolaget, ett dotterbolag till LM Ericsson.

Med apparna kunde man starta underrättelseproduktion i nära realtid ur den tyska trafiken. Apparna kom i drift från hösten 1940. Apparna var ingalunda helautomatiska, utan man behövde skriva in den inhämtade kryptotexten på en teleprinter kopplad till appen, och ut kom klartext på remsor. Eftersom maskinskrivning på den tiden var en utpräglad kvinnlig arbetsuppgift sköttes detta av kvinnliga medarbetare. Remsorna behövde klistras upp på pappersark för att bli mer läsbara, och det sköttes för det mesta av andra unga kvinnor, som kallades klisterprinsessor. Ibland framställs det som om begreppet klisterprinsessor var unikt för FRA, men begreppen klisterprinsar eller klisterprinsessor förekom i många andra sammanhang. De användes om unga arbetare som klistrade tändsticksaskar, om pojkar som klistrade upp affischer, och om kvinnor som arbetade med layout.

När verksamheten med G-skrivartrafiken var som mest omfattande på FRA, vid årsskiftet 1942-43, sysselsatte den ungefär 175 personer, varav mer än hälften var kvinnor. De flesta arbetade skift.

G-skrivaren, Enigman och andra tyska kryptoapparater

Ofta undrar folk hur forceringen av G-skrivaren förhåller sig till lösandet av den mer kända tyska kryptomaskinen Enigma.

G-skrivaren var en stor och tung maskin som hade fördelen att den både krypterade och skrev ut texter. I princip var den en teleprinter med inbyggd kryptering. Den användes på högre militära staber och diplomatiska beskickningar av Nazityskland. G-skrivaren tillverkades i ungefär 1000 exemplar.

Enigman var en betydligt mindre maskin, mer lämpad för bruk i fält. Den användes i huvudsak för militär trafik och tillverkades i mer än 50.000 exemplar. Den skrev inte ut någon text, utan klartextbokstäverna visades som lysande lampor. I allmänhet fick man arbeta två personer med Enigman, en som skrev in kryptotexten och en som skrev ner den resulterande klartexten.

Försvarsstaben/FRA hade inte hade några förutsättningar att lösa Enigma-maskinen under andra världskriget. Det gjordes en analys, men man kom till slutsatsen att det inte skulle gå att forcera Enigma-trafik utan tillgång till en fysisk maskin. Detta visade sig ju senare stämma väl. Engelsmännen lyckades lösa Enigma-trafiken bland annat genom att de vid flera olika tillfällen erövrade Enigma-maskiner. Till Enigma-forceringen behövdes även stora beräkningsresurser, vilket krävde hålkortsmaskiner och andra beräkningsmaskiner i ett antal som Sverige inte hade tillgång till.

G-skrivaren användes huvudsakligen på trådförbindelser, och Sverige hade i och med att tyskarna använde kablar genom Sverige mycket material att arbeta med. Det fanns svagheter i G-skrivarens konstruktion och handhavande som gav öppningar för forcering, och dessa svagheter var tyskarna själva medvetna om. Tyskland införde därför succesivt nya modeller av G-skrivaren. I de senare modellerna av G-skrivaren förstärktes säkerheten, och från hösten 1943 kunde FRA inte längre lösa kryptot.

Det sägs ofta att tyskarna fick reda på att Sverige kunde lösa G-skrivarens kryptering genom finsk försorg. Finland var allierat med Tyskland i kriget mot Sovjetunionen, men hade samtidigt mycket kontakter med Sverige. Man ska vara medveten om att detta är en teori, som baserar sig på en utsaga av en person, som förvisso förefaller trolig, men det är inte fastslaget. Som nämnts ovan var tyskarna redan medvetna om svagheter hos G-skrivaren. Det är naturligtvis möjligt att information från finnarna skyndade på införandet av nya modeller av G-skrivaren, men detta är spekulationer.

Det finns ytterligare en tysk kryptomaskin av intresse i sammanhanget, nämligen Lorenz-maskinen, med beteckning SZ40 och SZ42. Lorenz-maskinen var krypteringstillsats till en vanlig teleprinter. Den användes i ungefär samma sammanhang som G-skrivaren. Efter att tyskarna insett att G-skrivaren var osäker så använde de så mycket som möjligt Lorenz-maskinen istället. FRA satte igång ett målmedvetet arbete för att lösa Lorenz-maskinen, och lyckades med det under 1943. Tyvärr sinade trafiken, och Lorenz-maskinen blev aldrig en lika viktig källa till underrättelser som G-skrivaren varit.

Underrättelser från G-skrivartrafiken

Mer än G-skrivaren

Mer information

Vill du läsa med om Arne Beurling, G-skrivaren och andra svenska forceringsframgångar under andra världskriget rekommenderas boken ”Svenska Kryptobedrifter” av Bengt Beckman.

Det finns även en TV-dokumentär från 1994 om forceringen av G-skrivaren av Olle Häger. Den heter "G som i hemlig Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.", och finns på öppet arkiv på SvT. Dokumentären skildrar det hela på ett bra och begripligt sätt, med flera intervjuer av personer som var med men nu gått ur tiden. Man ska dock vara medveten om att de många bilderna på den tänkande Beurling i dokumentären föreställer en skådespelare och inte Beurling själv, vilket inte framgår tydligt. Dokumentären fokuserar väldigt mycket på G-skrivaren och Beurling, och man kan nästan få intrycket att det är det enda man gjorde på Försvarsstabens kryptoavdelning/FRA under kriget.